Da jeg hadde lest innledningen til Sten Anderssons bok om Wittgenstein, hadde jeg en rekke reservasjoner: "hvis det forsetter på denne måten," skrev jeg, "er jeg ikke sikker på om jeg kommer gjennom alle 760 sidene." Etter to tredjedeler legger jeg nå boken fra meg. Andersson erklærer seg allerede på de første sidene likegyldig til Wittgensteins tenkning: "Det är han själv som er interessant." Men etter boken å dømme er verken filosofi eller filosof mye verdt. Å bruke 700 sider på mannen fremstår som det rene sløseri. I dette intervjuet sammenligner biografen Andersson sin rolle med det uredde barnet som våger å si (det alle egentlig vet) at keiseren går uten klær. Det forteller mye om boken.
Martin Gustafsson anmeldte biografien for Svenska Dagbladet. Kritikken er drepende, men velfortjent. Gustafsson trekker frem en lang (men langt fra fullstendig) rekke faktafeil, misforståelser og selvmotsigelser. Egentlig kunne jeg ha lyst til å sitere hele anmldelsen, men skal nøye meg med noen utvalgte avsnitt:
[Anderssons] redogörelser för Wittgensteins filosofi, såväl den tidigare som den senare, blottlägger häpnadsväckande missförstånd för vilka studenter på en introduktionskurs utan vidare skulle kuggas. Men i stället för att inse hur bristfällig hans förståelse av Wittgensteins tänkande är, drar Andersson slutsatsen att där inte finns så särskilt mycket viktigt att förstå. Vilket i sin tur innebär att han drivs till de mest säregna förklaringar av centrala händelser i Wittgensteins liv.
Hur kom det sig till exempel att Bertrand Russell tog så starkt intryck av Wittgenstein en kort tid efter att den österrikiske 22-åringen anlänt till Cambridge, och snart börjar behandla honom mer som en jämbördig kollega än som en student, för att till slut ge upp sina pågående språk- och kunskapsfilosofiska undersökningar på grund av Wittgensteins kritik? Enligt Andersson beror det helt enkelt på att Wittgenstein med sin stil och bakgrund duperade den store engelske logikern: Russell låter Wittgenstein ”smula sönder tjugo års arbete genom att med en handpåläggning mumla några obegripliga formler likt en trollkarl. Russell känner smärtan och tror att den är berättigad. Det är en fullständigt sagolik historia”.
Sagolik var ordet. Är det inte mycket enklare och trovärdigare att åtminstone delvis förklara Wittgensteins påverkan på Russell med att han faktiskt var en osedvanligt intelligent och filosofiskt talangfull student som förmådde identifiera svaga punkter i Russells teori? Men den förklaringen har Andersson uteslutit a priori som naiv genikult, och han drivs därför till en rent reduktionistisk, förnumstigt sociologiserande och psykologiserande redogörelse, eftersom att han från början bestämt sig för att Wittgenstein inte kan ha haft något substantiellt att komma med.
Ironiskt nog leder Anderssons envisa åtskiljande av Wittgensteins intressanta person från hans relativt ointressanta filosofi till att inte heller personen framstår som särskilt intressant. Anderssons Wittgenstein är en arrogant, plågad, självupptagen, politiskt naiv, kärlekslös och socialt fullkomligt inkompetent rikemansson som av omgivningen upphöjts till geni, trots att han egentligen inte har särskilt mycket att bidra med inom filosofin.La meg avslutte slik Martin Gustafsson innleder: "Sten Andersson avfärdar Ludwig Wittgensteins filosofi som ointressant och tar i stället sikte på privatpersonen. Hans bok är dock så full av felaktigheter och missförstånd att den på inget plan kan mäta sig med eller ens komplettera tidigare biografier."
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar