Det er mange ting å sette fingeren på. Her hagler det, for eksempel, av upresise formuleringer og sterke generaliseringer av typen:
Vi kan känne igen oss i Wittgenstein därför att han brottades med alla de livsproblem som vi brottas med i dag -- till vardags, i vårt yrke och i vårt förhållande till andra och oss själva. (s.17)Virkelig? Alle livsproblemer vi sliter med? Og hvem er dette "vi"?
Andersson ser Wittgensteins omflakkende liv -- hans stadige flyttinger og skiftende jobber -- som et tegn på usikkerhet og et strukturløst forsøk på å finne sæ' sjæl. Ray Monk leser tvert imot de samme "ytre" hendelsene som uttrykk for en målrettet og nokså monoman jakt på to ting, moralsk anstendighet og filosofisk klarhet. Uenigheten handler naturligvis om ulike tolkninger, og ulike oppfatninger om hvem Ludwig Wittgenstein var. Jeg har ikke lest Anderssons tolkning ennå, men Monk tegner et særdeles tydelig og troverdig portrett i sin biografi.
Anderssons bok virker selv vaklende og usikker på hva slags bok den ønsker å være. Andersson skriver blant annet:
Den store 1700-talsfilosofen Fichte säger på ett ställe: Vad för slags filosofi man väljer beror på vad slags människa man är. Det är ett uttalande som antyder att det finns ett samband mellan liv och lära. Mellan biografi och filosofi. Det handlar om att besvara frågan varför just denna filosofi kommer från just denna människa....I botten ligger naturligtvis en övertygelse om att det inte är någon tillfällighet vilka tankar man tänker utan att det finns ett slags överensstämmelse mellan en människas filosofi och hennes personlighet. Därför är det inte fåfängt att spana efter det sätt på vilket Wittgensteins tänkande kan sägas reflektera hans livssyn, skriver von Wright. (s.23)Når jeg leser dette ser jeg for meg en undersøkelse av Wittgensteins filosofi i lys av hans liv, en undersøkelse av hva filosofien betydde for ham og hvilken plass den hadde i livet hans og av det eksistensielle alvoret han angrep alle former for filosofisk uklarhet med. Jeg ser også for meg at et forsøk på å spore Wittgensteins intellektuelle idéer og tankebevegelser tilbake til deres mulige inspirasjonskilde. Dette har Allan Janik, med studier som Wittgenstein's Vienna, Wittgenstein's Vienna Revisited og Assembling Reminders, gjort til sin spesialitet. En bok som virkelig greide å kombinere det personlige og eksistensielle portrettet med slikt filosofisk detektivarbeid hadde absolutt vært interessant. Imidlertid er jeg usikker på om dette er hva Andersson mener. For han skriver også ting som at "detta är i första hand ingen bok om Wittgensteins läre eller hans filosofiske teorier," (s.24) og at det "egentligen inte [är] hans filosofi som är intressant. Det är han själv som er intressant." (s.20) Og når jeg leser dette, virker det som om filosofien bare skal være en parentes i boken. Dette får jeg ikke til å henge på greip.
Hvis Andersson utgangspunktet er et ønske om å bryte ned skottene mellom liv og lære (som i følge ham preger de fleste filosofiske biografier), for heller å slå inn på den veien som antydes av Fichte og von Wright, må han vel portrettere både liv og lære? "Varför ser Wittgensteins filosofi ut som den gör? Hur ser förhållandet ut mellan hans liv och hans lära?," spør Andersson. "För att besvara sådana frågor," fortsetter han, "måste man förstå hur Wittgenstein blev den han blev, genom att studera både hans mer privata liv och det samhällsklimat han verkade i." (s.24) Helt klart, men han kommer vel ikke utenom å studere filosofien også? For å finne ut hvorfor filosofien ser ut som den gjør, må man vite hvordan den ser ut. Det virker nærmest som om Andersson ønsker å gå i ring rundt et akademisk stridsfelt: "Exegetiken är ofantlig," som han korrekt observerer. "Eftersom Wittgenstein skrev som han skrev, ger han också utrymme åt ett osedvanligt brett spektrum av tolkningar." (s.24) Også dette korrekt. Men Andersson synes å bruke dette som et påskudd for ikke å ta stilling. Det burde vel ha vært tvert imot? Hvis ønsket er "att besvara frågan varför just denna filosofi kommer från just denna människa", må han jo først gi oss sin oppfatning om hva just denna filosofien går ut på. For å besvare de spørsmålene han ønsker, kommer han ikke unna å ta stilling til hvilke(n) av de mange tolkningene han forholder seg til.
Denne tilsynelatende vaklingen mellom rent portrett og intellektuell biografi, gjør meg mistenksom. Skyldes de mange (tilsynelatende ubegrunnede) påstandene om hvor viktig tenker Wittgensteins var, at forfatteren trenger dem som påskudd for å kunne skrive en jucy fortelling om mannen? Og skyldes (den tilsynelatende) vegringen mot eksegese eller tolkning at forfatteren ikke kjenner seg kompetent nok til å si noe om den aller viktigste delen av livet hans?
Andersson kommer også med nokså grove antydninger av beskyldende karakter. Blant annet får forvalterne av Wittgensteins litterære arv så ørene flagrer. Før sin død satte Wittgenstein opp et testamente, der han utnevnte Elizabeth Anscombe, Georg Henrik von Wright og Rush Rhees til å ta vare på og utgi det de anså som verdig publisering. Ingen av de etterlatte papirene hadde karakter av verk, så alle bøkene som er publisert i ettertid er i større eller mindre grad komponert av forvalterne. Dette er ingen hemmelighet. Andersson bruker Joachim Schulte til å beskylde forvalterne for å ha "klistrat ihop, och fyllt ut och kompletterat och strukit och lagt till i alla dessa ofärdiga skissor, buntat samman manuskriptsidor efter eget godtycke, satt dem mellan pärmar och sedan låtit publicera dem under med påhittade namn." (s.28) Det er en stund siden jeg leste Schultes bok. Opplysningene og betenkningene drar jeg kjennsel på, men jeg kan ikke huske den anklagende tonen. Jeg husker heller ikke at Schulte mente redaktørene jobbet etter innfallsmetoden og satte sammen Wittgensteins papirer etter eget forgodtbefinnende (godtycke).
Joachim Schulte går ikke fri han heller, for nå sitter han selv i redaksjonen. Før var Schulte fornuftens representant. Nå er også han mistenkelig. Andersson velger å tro at Schulte må ha forlatt sine tidligere betenkninger uten nærmere begrunnelse enn følgende: "Att bli inlämmad i maktens korridorer brukar få oanade effekter på tidigare kritiker." (s.28) På like sviktende grunnlag står Anderssons påstander om at Wittgenstein var sinnssyk. Wittgenstein var omgitt av mange beundrere. Mange elever hermet etter mesterens påkledninig, fakter og oppførsel:
[P]lötsligt kryllade det av tossiga filosofer som poserade egendomligheter. Man dyrkade vansinnet för dess egen skull, i den tron att det automatiskt skulle leda till insikt. Wittgenstein hade varit glad om han hade haft en låtsad dårskap. Men han var tyvärr vansinnig på riktigt -- och det var han själv den första att tillstå. (ss.22-23)Andersson siterer riktignok von Wrights noe modererende ord om at "det troligen är riktigt att säga att han levde nära den gräns där sinnessjukdomen börjar". "Det er kanskje en smaksak var man sätter gränsen," kommenterer Andersson:
På dårehus hamnade han dock aldrig. Men då måste man komma ihåg att personer av hans klass mycket sällan hamnade på dårhus, och att han omgavs av ett skyddsnät av höga mecenater som såg till att plocka upp honom när det var som värst, och det var det ofta. Han tilläts vara filosofins enfant terrible. (s.24)Jeg har sett antydninger om at Wittgenstein kan ha lidd av asberger syndrom. Men slik post mortem diagnostisering er alltid en tvilsom geskjeft; ofte dreier det seg om mer eller mindre luftige spekulasjoner. Anderssons antydninger, for ikke å si direkte påstander, om at Wittgenstein unngikk tvangsinnleggelse kun takket være sine innflytelsesrike venner, har jeg aldri sett før. I beste fall er dette hypotetisk.
Og hvordan skal man tolke denne "hypotesen" (hvis jeg kan kalle den det) inn i resten av boken? Hvis tesen i Filosofen som inte ville tala er at nøkkelen til filosofien ligger i livet, og dette livet altså -- i alle fall i noen grad -- bør betraktes som et tilfelle av klinisk galskap, hva sier dette om filosofien?
La meg til slutt si noe om tonen i teksten. Jeg blir trøtt av den lett, tidvis tungt, ironiske og alltid bedrevitende fortellerstemmen. Direkte nedlatende er han ofte også. Her er siste avsnittet, som oppsummerer historien, eller den "akademisk dokusåpa", for å bruke Anderssons ord, om hvordan de etterlatte papirene er redigert og utgitt, og alle årsverkene dette genererer verden over:
Wittgenstein lyckades, mot sin vilja, bli en hel industrikoncern med en egen börsmarknad efter sin död, en industri som sprutar ut produkter på löpande band. Lägger man därtill all den sekundärlitteratur som kommer med ännu större hastighet, måste man säga att han till slut lyckades bli den son som hans far alltid hade drömt om: en riktig industrimagnat. Själv dog Wittgenstein utfattig. (s.29)Jeg hadde flere anmerkninger også, men gir meg med dette. Jeg har bare lest innledningen, så jeg kan ikke bedømme helheten. Men en innledning skal jo helst slå an tonen for resten av verket. Og hvis det forsetter på denne måten, er jeg ikke sikker på om jeg kommer gjennom alle 760 sidene.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar